Jag har redan glömt...
Skrivet: 2014-09-09 | 03:29:00


-En bild tagen mitt i natten med lång slutartid på Ägnö. 

Just nu är jag inne i en jobbig period. Det börjar bli höst. Min pojkvän än borta en månad och det har bara gått halva tiden, jag har PMS och alla rutiner jag någonsin haft rasar samman. 
Lägger man ihop det här på min redan irriterande ADD så får man en glömsk, okoncentrerad, lat, ofokuserad och omotiverad Josefine. 
Tydligast denna period är glömskheten. Jag har därför några exempel här nedanför på tillfällen där mitt korttidsminne skrattar åt mig och spottar mig i ansiktet. 
Jag gillar ju listor, så vi kör på en till! 

# Jag får ett meddelande som jag läser och tänker: "jag svarar sen". Tittar igenom mina meddelanden för skojs skull ett bra tag senare och inser att det är 8 stycken jag inte har svarat. Jag tänker då att: "de har nog redan glömt att dem skrivit, det är försent nu". Med världens ångest försöker jag komma på andra tankar. Jag får ta mig i kragen och svara alla sen så jag inte förlorar kontakten med dem. Ett bra tag till senare så tänker jag samma tanke igen men sätter aldrig igång med det. Och då med ännu större ångest. 

# Jag öppnar fönstret i mitt rum på eftermiddagen för att det är så djävulskt varmt därinne då jag har eftermiddags/kvällssol rakt in i rummet. Går ifrån och käkar middag, kollar på tv, matar Sune (min katt) och pga min dygnsrytm kommer jag väl i säng vid 3-4. Då är det SVINKALLT i mitt rum. För att just det ja! Jag har glömt att stänga fönstret! 

 #Jag går in på toa och gör mitt, spolar, tittar mig i spegeln medan jag tvättar händerna för att sedan ställa mig själv frågan: "spolade jag?"  Går och kollar, japp, det gjorde jag! Får ett sms som jag svarar på (jaa, tänk att ibland svarar jag DIREKT) och går sedan ut genom dörren. Går in på toa igen för att jag så fort jag lägger ifrån mig mobilen ställer mig själv frågan igen: "jag tror att jag glömde spola... eller?". 

# Det står på tavlan vi har här hemma att jag bör fixa köket så att pappa kan laga mat så fort han kommer hem. Jag ser tavlan varje gång jag går upp och ner för trappan samt när jag går till arbetsrummet. Jag tänker att: "jag gör det snart". 2 timmar går och "snart" har aldrig kommit för att jag har glömt det så fort jag tänkte en annan tanke. 

# Jag sitter på styrelsemöte och ska skriva ner i protokollet hur ekonomin ser ut. Får ett antal siffror men måste fråga säkert 6-7 gånger innan det blir helt rätt. "Eeeeen gång till, vad var de två sista siffrorna?" 

# Livet rullar på Ägnö Seglarläger. Det är en miljon saker i huvet hela tiden. Plötsligt är min mobil borta. Jag minns den senast i boden, men man kan ju aldrig vara säker på min hjärna. Så jag letar igenom alla mobiler som ligger på laddning, vänder hela tältet upp och ner, jag springer runt som en orolig hönsmamma och frågar alla om de sett den. Den ligger slutligen på bordet i boden, på samma plats där jag la den. 

# Ägnö igen. Jossan kallas jag för där, även "hon med kameran". Folk tror att jag har blivit sjuk eller fått en bom i huvet om jag inte har fotat på en hel dag. Jag säger oftast inte vad kameran kostade. Jag hatar nämligen suckarna och utskällningarna när jag frågar den eviga frågan "har nån sett min kamera?". 

# Nya människor i alla ära. Men fy vad ångestframkallande det är när nån minns mitt namn och jag inte minns deras. 

# Klassrummet. Jag gör allt jag kan för att fokusera och komma ihåg det läraren säger. Jag tittar på läraren för att det är ett tecken på att en person lyssnar. Det gör jag för att visa att jag visst är intresserad, men faktum är att jag koncentrerar mig sämre då. Därför beslutar jag mig för att kladda i mina papper, rita lite bara. För att då hör jag. Men har jag otur så sitter någon och lyssnar på musik eller tuggar tuggummi och vipps så får jag frågan: "Josefine, vad sa jag precis?" "Öööööhm, jag... Vet inte" "men se till att lyssna då!!!" 
 
# Jag fick just en spännande idé till ett foto. Poff. Och så var den borta! 


Stratteran ger mig mardrömmar
Skrivet: 2014-05-06 | 11:06:00

Jag har nu tagit en medicin som heter Strattera i över en vecka. Det är den enda medicin som inte är centralstimulerande (som påverkar centrala nervsystemet i hjärnan). En nackdel är att det kan ta 1 månad eller i värsta fall 2 månader innan det ger någon effekt. Men fördelen är att den sitter i 24 timmar om dygnet, vilket gör att jag inte kommer få några "dipp" (förklarar i ett annat inlägg vad jag menar). De senaste nätterna 3 nätterna har jag haft hemska mardrömmar. Jag har drömt om en gädda som simmade mot mig och bet mig i benet, jag har drömt om att jag var med i en tsunami, en bilkrasch och att någon skjutit stora skotthål i mitt hem. Vad i hela helvete? 
Jag tog upp det på ADHD-center och då fick jag höra att en annan också haft exakt samma sak första tiden med strattera. Okej. Så då är det medicinen. Bra. Då vet jag det. 
Tack vare detta har jag fått sån jäkla nattskräck. Jag vill inte somna och drömma. jag vågar inte! Vad händer härnäst? Brinner huset ner? Blir jag hotad med kniv? Hamnar jag på en brummande vulkan? Sjunker vi med båtarna på lägret? 
 
Jag har kommit fram till att alla drömmar jag har haft har jag kunnat relatera till saker som hänt eller som snart kommer att hända. Ja, alltså inte så att jag ser in i framtiden. Men tillexempel så drömde jag om bilkraschen, och pappa snackade dagen innan om att jag kanske ska till gotland och övningsköra i tre veckor i sommar. Jag har också kommit fram till att de känns väldigt verkliga och liksom realistiska fast ändå inte (?), och att jag accepterar det som händer. Jag vaknar inte när det mest hemska sker utan jag vaknar när allt är över. Det är ju rätt ovanligt. 
Jag hoppas att de går över snart och att det är den enda biverkningen jag någonsin kommer att få av strattera! 
 
//Rädd tjej som inte sovit många timmar inatt

Som att läsa en manual av sig själv
Skrivet: 2014-05-03 | 10:43:00

Hur allt började. 
Ett tag innan jag fyllde 18 (minns inte exakt när) så fick jag hjälp att komma till Bup. Barn och Ungdomspsykiatrin. Då var det bara för att jag inte gick till skolan, sov dåligt och mådde i stunder inte bra helt enkelt. Jag fick aldrig några läxor gjorda och att plocka ur diskmaskin tog så jävla mycket energi. Jag blev arg så fort någon ens nämde diskmaskinen... eller att soporna var tvugna att tas ut. 
 
Jag minns att jag satt i väntrummet. Totalt livrädd. Mitt hjärta slog antingen för fort eller läskigt långsamt, obehagligt var det i alla fall. Anledningen till min rädsla var att jag hade sjukhusfobi då vilket jag nu nästan är helt "frisk" ifrån. Tänk er ett väntrum. Vita väggar. Tidningar på bordet. Hur många flygblad om alla möjliga olika psykiska sjukdomar som helst. Alla sitter helt tysta. Vad händer nu? Vad händer innanför alla väggar?
 
Jag höll på att tappa andan när det var min tur att gå in. Tack och lov var jag inte ensam, jag hade ett par med mig (som hjälpt mig så extremt mycket), de kände mig nästan konstigt bra och såg mig på ett annat sätt än någon annan. De sa de rätta sakerna hela tiden, visste vad jag behövde som individ. Jag fattade inte då hur, men skulle i framtiden få veta att de båda hade liknande problem som jag och ena jobbade till och med med barn som jag. Lång historia hur jag kom i kontakt med dem... 
 
Nåja. Tillbaka till väntrummet. Eller snarare besöksrummet som vi nu befann oss i. Jag pratade inte mycket under hela första gången. Jag var livrädd. Jag behövde inte prata om jag inte ville. Några samtalsgånger senare kommer det fram att det kanske är ADD jag har. "Vadå? Vad faan är ADD?? Jag vill inte ha ADD! Går det att bota?" Jag frågade inget av det, men jag tänkte det. Typiskt mig. Att tänka alla frågor och sen är det för sent att fråga. jag tänker för länge. Jag fick kryssa i ett papper där det var olika symptom. Jag kryssade i nästan alla. Det var som att läsa en manual av mig. Löjligt. Nästan skrämmande. Är hela jag ADD? 
 
Jag började läsa på som attans. Ni vet.. när jag är intresserad av något så letar jag upp allt jag kan hitta, lär mig så mycket jag kan. Jag kan sitta en hel natt! Jag hittade den HÄR. Då var det nästan löjligt. Jag tror att det är tre saker som inte stämmer på mig på den listan. Tänk er själva! Att hitta en lista och allt som står på den listan stämmer EXAKT in på dig. 
Jag blev glad. Jag förstod inte allt, men fick det mesta förklarat för mig. Jag ska förklara för er också. Lägga upp listan i ett annat inlägg och förklara. 
 
Det här var min resas början. Det var dock en jävla lång väg kvar innan det stog på pappret vad det var jag hade, varför jag var som jag var. 



  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0