Jag har redan glömt...
Skrivet: 2014-09-09 | 03:29:00


-En bild tagen mitt i natten med lång slutartid på Ägnö. 

Just nu är jag inne i en jobbig period. Det börjar bli höst. Min pojkvän än borta en månad och det har bara gått halva tiden, jag har PMS och alla rutiner jag någonsin haft rasar samman. 
Lägger man ihop det här på min redan irriterande ADD så får man en glömsk, okoncentrerad, lat, ofokuserad och omotiverad Josefine. 
Tydligast denna period är glömskheten. Jag har därför några exempel här nedanför på tillfällen där mitt korttidsminne skrattar åt mig och spottar mig i ansiktet. 
Jag gillar ju listor, så vi kör på en till! 

# Jag får ett meddelande som jag läser och tänker: "jag svarar sen". Tittar igenom mina meddelanden för skojs skull ett bra tag senare och inser att det är 8 stycken jag inte har svarat. Jag tänker då att: "de har nog redan glömt att dem skrivit, det är försent nu". Med världens ångest försöker jag komma på andra tankar. Jag får ta mig i kragen och svara alla sen så jag inte förlorar kontakten med dem. Ett bra tag till senare så tänker jag samma tanke igen men sätter aldrig igång med det. Och då med ännu större ångest. 

# Jag öppnar fönstret i mitt rum på eftermiddagen för att det är så djävulskt varmt därinne då jag har eftermiddags/kvällssol rakt in i rummet. Går ifrån och käkar middag, kollar på tv, matar Sune (min katt) och pga min dygnsrytm kommer jag väl i säng vid 3-4. Då är det SVINKALLT i mitt rum. För att just det ja! Jag har glömt att stänga fönstret! 

 #Jag går in på toa och gör mitt, spolar, tittar mig i spegeln medan jag tvättar händerna för att sedan ställa mig själv frågan: "spolade jag?"  Går och kollar, japp, det gjorde jag! Får ett sms som jag svarar på (jaa, tänk att ibland svarar jag DIREKT) och går sedan ut genom dörren. Går in på toa igen för att jag så fort jag lägger ifrån mig mobilen ställer mig själv frågan igen: "jag tror att jag glömde spola... eller?". 

# Det står på tavlan vi har här hemma att jag bör fixa köket så att pappa kan laga mat så fort han kommer hem. Jag ser tavlan varje gång jag går upp och ner för trappan samt när jag går till arbetsrummet. Jag tänker att: "jag gör det snart". 2 timmar går och "snart" har aldrig kommit för att jag har glömt det så fort jag tänkte en annan tanke. 

# Jag sitter på styrelsemöte och ska skriva ner i protokollet hur ekonomin ser ut. Får ett antal siffror men måste fråga säkert 6-7 gånger innan det blir helt rätt. "Eeeeen gång till, vad var de två sista siffrorna?" 

# Livet rullar på Ägnö Seglarläger. Det är en miljon saker i huvet hela tiden. Plötsligt är min mobil borta. Jag minns den senast i boden, men man kan ju aldrig vara säker på min hjärna. Så jag letar igenom alla mobiler som ligger på laddning, vänder hela tältet upp och ner, jag springer runt som en orolig hönsmamma och frågar alla om de sett den. Den ligger slutligen på bordet i boden, på samma plats där jag la den. 

# Ägnö igen. Jossan kallas jag för där, även "hon med kameran". Folk tror att jag har blivit sjuk eller fått en bom i huvet om jag inte har fotat på en hel dag. Jag säger oftast inte vad kameran kostade. Jag hatar nämligen suckarna och utskällningarna när jag frågar den eviga frågan "har nån sett min kamera?". 

# Nya människor i alla ära. Men fy vad ångestframkallande det är när nån minns mitt namn och jag inte minns deras. 

# Klassrummet. Jag gör allt jag kan för att fokusera och komma ihåg det läraren säger. Jag tittar på läraren för att det är ett tecken på att en person lyssnar. Det gör jag för att visa att jag visst är intresserad, men faktum är att jag koncentrerar mig sämre då. Därför beslutar jag mig för att kladda i mina papper, rita lite bara. För att då hör jag. Men har jag otur så sitter någon och lyssnar på musik eller tuggar tuggummi och vipps så får jag frågan: "Josefine, vad sa jag precis?" "Öööööhm, jag... Vet inte" "men se till att lyssna då!!!" 
 
# Jag fick just en spännande idé till ett foto. Poff. Och så var den borta! 


Betala extra för tungt bagage
Skrivet: 2014-05-14 | 10:56:59

Jaa, jag har många bilder på när jag sover.... 
Vi alla har ett bagage av problem från livet. Vissa har mest handbagage medan andra får betala extra för att de har så tunga bagage. Jag betalar jäkla mycket för mitt. 
Under hela min uppväxt har jag blivit tjatad på lite extra mycket. Jag har haft lite för många jobbiga samtal. Jag har fått lite för mycket kritik. Och haft på tok för många bråk, rejäla bråk. Det är inte ett dugg ovanligt att vi med ADD eller ADHD har fått lite för mycket av det negativa. Och oftast är det över småsaker i hemmet... 
 
När man har ADD så händer det lätt att man tappar energin. Man orkar inte plocka ur diskmaskinen, fasiken det går bara inte!! Man kanske inte orkar komma upp ur sängen lika tidigt som alla andra för att den lilla knuffen som andra har finns inte. "Det är bara en ursäkt för att slippa plocka ur diskmaskinen eller komma upp på morgonen". Det är det fan eller inte! Det är en förklaring. När jag berättar för någon att jag har svårt för vissa saker så är det INTE en ursäkt. Det är en förklaring och det är dessutom en förklaring som ska respekteras. 
Jaa, jag får skylla på min ADD hur mycket jag vill. På riktigt. Fuck off till er andra som inte kan tåla det. 
 
Är jordnötter farliga? Nej, inte ett dugg om man tål dem. Men om du är allergisk så kan det vara livsfarligt. 
 
För att komma tillbaka till bagagen nu då... då vi inte lyckas med saker, då vi hela tiden verkar misslyckas och göra folk besvikna så får vi hela tiden skäll. Vi får dagligen stå ut med tjat. Därför flyr många från det. Vi har så mycket negativitet i våra liv att vi stänger av. 
 
Hur gör man då? Hur ska man som utomstående göra? 
  • Ge positiv feedback är mer värdefullt än ni någonsin kan ana. Har jag lyckats städa mitt rum ska jag fanimej ha beröm för det, för det har troligtvis tagit av min energi som jag hade kunnat klara mig på i flera dagar. Det är lätt att skälla på någon när man har gjort fel eller inte gjort nåt alls. Ta din egna energi och lägg den på att uppfatta de bra sakerna istället för att lägga din energi på att vara negativ. Ingen mår bra av det. Trust me. 
  • Tjata aldrig mer än tre gånger, släpp det sen. Skriv upp "tjatet" på en lapp och lägg det på golvet eller bordet så man slipper höra. Då ser man det åtminstone vilket gör att man gör sin syssla när man är klar med det man håller på med. Nångång är man klar med sitt tevespel, eller sina bilder, eller sitt program på teve. Behöver det verkligen ske NU? 
  • Välj dina slag. Är det detta bråk nödvändigt? Om nej. Lämna det. Låt det vara. Tänk på att vårt humör går som höga vågor. Alla känslor blir starkare än andras. Respektera det och ha det i tankarna.
  • Gör inte sakerna själv. Om min pappa säger att jag ska städa badrummet och sen en timme efter gör det själv, vad lär jag mig av det då? Jo, att om jag bara stänger det ute så gör någon annan det åt mig. Sätt en lapp på spegeln eller vad som. Det kommer att göras, tro mig. Även om det är precis innan man går och lägger sig klockan 3 på morgonen. 
  • Försök läs av. Det är svårt, men ser du att personen har mycket energi och är glad för tillfället så börja med att hjälpas åt att göra sysslan. Då kan man gå efter en stund och jobbet kommer att göras klart. Ser man att personen är liiite för seg och stängt av så är det inte ens någon idé, för inget kommer att hända förrän energin är tillbaka. Garanterat. 
  • Prata inte vid bordet om saker som ska kommas ihåg. Vi har nämligen väldigt svårt att titta folk i ögonen och samtidigt koncentrera oss på vad som sägs. Säg det i bilen istället, där man måste hålla koll på vägen, eller på en promenad eller när du lagar mat. Personen som har ADD/ADHD behöver då inte känna tvånget att titta i ögonen och man kan titta vart man vill utan att vara oartig. Vilka tittar på varandra under en promenad? Inte jag iaf, jag vill ju inte gå in i en stolpe! Det sägs också att hjärnan aktiveras mer när man är ute och går. 

Symptom eller styrkor?
Skrivet: 2014-05-05 | 23:12:00

En diagnos. Det låter som något dåligt. Visst gör det? 
Man får en diagnos när man har så pass stora svårigheter i vardagen att det blir hinder. Man fungerar inte som alla andra. Men det kan väl också vara bra? Att inte fungera som alla andra... 
 
De förklarade det så himla bra på ADHD-center förra veckan:
 
Okoncentrerad!
Visst kan man ha ADD och ha bristande koncentration. Men vi är fanimej jävligt snabbtänkande, det kommer tanke på tanke på tanke. Skriva ner är oftast lättare än att säga rakt ut som ADHD peoplesen är bra på. Vi filosoferar. Och hittar vi något som är motiverande och roligt, ja då jävlar kan vi koncentrera oss till det extrema. Vi kan sitta i flera timmar utan att något stör. Paus, vad är det? Gå och lägga sig, nej, varför då? Det är många som är kreativa, vääldigt kreativa. Alla verkar ha något intresse som är "sitt" intresse. För mig är det foto. Många av de bästa fotbollspelarna har ADHD, de bästa skådespelarna, de bästa idrottarna rent allmänt, artister, konstnärer osv. Många hittar tidigt det de vill hålla på med resten av livet och strävar efter att bli bäst. Det finns inget annat än bäst. 
 
Impulsiv!
Har man ADHD är man ofta impulsiv. Men det kan ju lika gärna vara att man är modig, man vågar ställa frågan som ingen annan vågar. Man är ärlig, säger det man tycker. Och kvick, som tusan! Är man kvick så kan man ge andra idéer, man är bra på att bolla med andra. Perfekt i en arbetsgrupp! Hade man ADHD på stenåldern så hade man kanske större chans att överleva pga att man vågade ta sig över kullen där ingen vågat gå över och hittat massvis med mat. Vem vet? 
 
Hyperaktiv!
Sist men inte minst har vi ju hyperaktiviteten. Ni ser säkert bara framför er pojkar som inte kan sitta still när ni läser det ordet. Men att vara hyper kan också innebära att man är en väldigt driven människa, man är engagerad och energisk. Älskar sånna personer. De är så himla roliga att hänga med! 
 
 
 
För min del så tycker jag om min kreativa sida, att jag gör svåra uppgifter (som ändå är motiverande ska tilläggas) på det lättaste sättet. Ni vet... jag är ju rätt lat... Sen tycker jag om att jag är snabbtänkt. Jag kommer på saker i huvet blicksnabbt, jag kan ha tänkt klart på hur jag ska göra en rolig uppgift (shit vad jag skriver ordet "uppgift" hela tiden...) innan andra ens har börjat. Och min favorit: hur hyperfokuserad jag är. Att jag kan söka upp information och spendera tid på nåt JAG älskar tills jag kan det så mycket som jag vill kunna det.
Jag vill inte vara en medelmåtta, antingen så är jag bäst eller så får det vara. Det sitter en perfektionist på min axel. Jämt.  
 
Så hör inte ordet "diagnos" som enbart något dåligt. Se våra färdigheter. Vi har det ni inte har, eller inte har tillräckligt av. Vi behövs. 



  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0