Jag har redan glömt...
Skrivet: 2014-09-09 | 03:29:00


-En bild tagen mitt i natten med lång slutartid på Ägnö. 

Just nu är jag inne i en jobbig period. Det börjar bli höst. Min pojkvän än borta en månad och det har bara gått halva tiden, jag har PMS och alla rutiner jag någonsin haft rasar samman. 
Lägger man ihop det här på min redan irriterande ADD så får man en glömsk, okoncentrerad, lat, ofokuserad och omotiverad Josefine. 
Tydligast denna period är glömskheten. Jag har därför några exempel här nedanför på tillfällen där mitt korttidsminne skrattar åt mig och spottar mig i ansiktet. 
Jag gillar ju listor, så vi kör på en till! 

# Jag får ett meddelande som jag läser och tänker: "jag svarar sen". Tittar igenom mina meddelanden för skojs skull ett bra tag senare och inser att det är 8 stycken jag inte har svarat. Jag tänker då att: "de har nog redan glömt att dem skrivit, det är försent nu". Med världens ångest försöker jag komma på andra tankar. Jag får ta mig i kragen och svara alla sen så jag inte förlorar kontakten med dem. Ett bra tag till senare så tänker jag samma tanke igen men sätter aldrig igång med det. Och då med ännu större ångest. 

# Jag öppnar fönstret i mitt rum på eftermiddagen för att det är så djävulskt varmt därinne då jag har eftermiddags/kvällssol rakt in i rummet. Går ifrån och käkar middag, kollar på tv, matar Sune (min katt) och pga min dygnsrytm kommer jag väl i säng vid 3-4. Då är det SVINKALLT i mitt rum. För att just det ja! Jag har glömt att stänga fönstret! 

 #Jag går in på toa och gör mitt, spolar, tittar mig i spegeln medan jag tvättar händerna för att sedan ställa mig själv frågan: "spolade jag?"  Går och kollar, japp, det gjorde jag! Får ett sms som jag svarar på (jaa, tänk att ibland svarar jag DIREKT) och går sedan ut genom dörren. Går in på toa igen för att jag så fort jag lägger ifrån mig mobilen ställer mig själv frågan igen: "jag tror att jag glömde spola... eller?". 

# Det står på tavlan vi har här hemma att jag bör fixa köket så att pappa kan laga mat så fort han kommer hem. Jag ser tavlan varje gång jag går upp och ner för trappan samt när jag går till arbetsrummet. Jag tänker att: "jag gör det snart". 2 timmar går och "snart" har aldrig kommit för att jag har glömt det så fort jag tänkte en annan tanke. 

# Jag sitter på styrelsemöte och ska skriva ner i protokollet hur ekonomin ser ut. Får ett antal siffror men måste fråga säkert 6-7 gånger innan det blir helt rätt. "Eeeeen gång till, vad var de två sista siffrorna?" 

# Livet rullar på Ägnö Seglarläger. Det är en miljon saker i huvet hela tiden. Plötsligt är min mobil borta. Jag minns den senast i boden, men man kan ju aldrig vara säker på min hjärna. Så jag letar igenom alla mobiler som ligger på laddning, vänder hela tältet upp och ner, jag springer runt som en orolig hönsmamma och frågar alla om de sett den. Den ligger slutligen på bordet i boden, på samma plats där jag la den. 

# Ägnö igen. Jossan kallas jag för där, även "hon med kameran". Folk tror att jag har blivit sjuk eller fått en bom i huvet om jag inte har fotat på en hel dag. Jag säger oftast inte vad kameran kostade. Jag hatar nämligen suckarna och utskällningarna när jag frågar den eviga frågan "har nån sett min kamera?". 

# Nya människor i alla ära. Men fy vad ångestframkallande det är när nån minns mitt namn och jag inte minns deras. 

# Klassrummet. Jag gör allt jag kan för att fokusera och komma ihåg det läraren säger. Jag tittar på läraren för att det är ett tecken på att en person lyssnar. Det gör jag för att visa att jag visst är intresserad, men faktum är att jag koncentrerar mig sämre då. Därför beslutar jag mig för att kladda i mina papper, rita lite bara. För att då hör jag. Men har jag otur så sitter någon och lyssnar på musik eller tuggar tuggummi och vipps så får jag frågan: "Josefine, vad sa jag precis?" "Öööööhm, jag... Vet inte" "men se till att lyssna då!!!" 
 
# Jag fick just en spännande idé till ett foto. Poff. Och så var den borta! 


Stratteran ger mig mardrömmar
Skrivet: 2014-05-06 | 11:06:00

Jag har nu tagit en medicin som heter Strattera i över en vecka. Det är den enda medicin som inte är centralstimulerande (som påverkar centrala nervsystemet i hjärnan). En nackdel är att det kan ta 1 månad eller i värsta fall 2 månader innan det ger någon effekt. Men fördelen är att den sitter i 24 timmar om dygnet, vilket gör att jag inte kommer få några "dipp" (förklarar i ett annat inlägg vad jag menar). De senaste nätterna 3 nätterna har jag haft hemska mardrömmar. Jag har drömt om en gädda som simmade mot mig och bet mig i benet, jag har drömt om att jag var med i en tsunami, en bilkrasch och att någon skjutit stora skotthål i mitt hem. Vad i hela helvete? 
Jag tog upp det på ADHD-center och då fick jag höra att en annan också haft exakt samma sak första tiden med strattera. Okej. Så då är det medicinen. Bra. Då vet jag det. 
Tack vare detta har jag fått sån jäkla nattskräck. Jag vill inte somna och drömma. jag vågar inte! Vad händer härnäst? Brinner huset ner? Blir jag hotad med kniv? Hamnar jag på en brummande vulkan? Sjunker vi med båtarna på lägret? 
 
Jag har kommit fram till att alla drömmar jag har haft har jag kunnat relatera till saker som hänt eller som snart kommer att hända. Ja, alltså inte så att jag ser in i framtiden. Men tillexempel så drömde jag om bilkraschen, och pappa snackade dagen innan om att jag kanske ska till gotland och övningsköra i tre veckor i sommar. Jag har också kommit fram till att de känns väldigt verkliga och liksom realistiska fast ändå inte (?), och att jag accepterar det som händer. Jag vaknar inte när det mest hemska sker utan jag vaknar när allt är över. Det är ju rätt ovanligt. 
Jag hoppas att de går över snart och att det är den enda biverkningen jag någonsin kommer att få av strattera! 
 
//Rädd tjej som inte sovit många timmar inatt

Varför hålla en personlighet hemlig?
Skrivet: 2014-05-02 | 12:46:00

Hej du där ute. Jag har ingen aning om hur du hittade hit, och det är på tok för omotiverande att höra hur du gjorde heller. Jag kan vara snäll och läsa, men det är inte säkert att jag kommer ihåg om du i framtiden undrar om jag minns hur just du hittade hit till denna makalösa blogg om någonting som kallas ADD. 

 

Varför i hela friden existerar den här bloggen? Kan inte det skada jobbmöjligheter i framtiden, eller kan inte det göra att människor omkring mig ser ner på mig? Jag hoppas inte att samhället sjunker så lågt, faktiskt. Jag vill bara att folk ska få lära känna mig bättre, och min personlighet. Eller diagnos. Beror på hur man vill säga det. 

 Jag fick min diagnos när träden vant sig vid sina gröna blad året 2013. Från och med att jag första gången satte min fot på Bup till det att jag började på ADHD-center så hann jag gå 2,5 år i gymnasiet för att sedan hoppa av några månader innan studenten. Misslyckad skolgång, check! Jag hann testa två mediciner och är nu inne på tredje. Jag hann vara ansvarig för en hel kurs på ett seglarläger fast jag har svårt att plocka ur diskmaskinen eller städa mitt rum. Jag hann snöa in mig på fotografi och klara av att fota ett själporträtt varje dag i flera månader innan jag blev rånad på min älskade kamera i Thailand. Jag hann skaffa mig en pojkvän som älskar mig för just den jag är. Jag hann skaffa mig vänner för livet på seglarlägret och i gymnasiet. Jag hann leva helt jävla ovetandes om hur jag ska hantera min vardag tills jag hamnade på en kurs på ADHD-center i stockholm. 

 

Jag har bloggat länge. Det är lite min grej. Att sitta och skriva på en dator, hela inlägg som folk sedan kommenterar. Jag har fotat ännu längre. Det är ännu mer min grej. Jag gick på fotogymnasium och det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Ingenting kommer att gnaga i mitt huvud så mycket som att jag inte klarade av Sveriges skolsystem. Jag var elefanten som inte kunde klättra i träd. 

 

Ibland vill jag plocka ut min hjärna och stampa på den. För jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig, jag hör alla ljud lika högt, samtidigt! Om en fågel kvittrar samtidigt som någon tuggar tuggumi sammtidigt som alla i klassrummet skriver på datorn eller på papper samtidigt som någon lyssnar på för hög musik i hörlurarna samtidigt som klockan tickar, samtidigt som jag hör prat utanför dörren så blir lärarens ord som mummel som går in genom ena örat och ut genom andra.

Men ibland ser ni så önskar jag att alla fick ha tillgång till min hjärna. För jäklar vad den kan prestera!! Den kan vara kreativ som tusan tillexempel, den kan tänka snabbt som blixten på en sak som utvecklas till en annan och en till. Mina tankar inspireras av mina andra tankar. Hur coolt?? När det är nånting jag tycker är superintressant kan jag stänga ute alla de där störande ljuden och koncentrera mig som om jag är inne i en tjock bubbla. En bubbla med bubbelplast som inrednig. 

 

Många har aldrig hört talas om mina tre stora bokstäver; ADD. Men ADHD har du säkert hört talas om? Du vet, människor som inte kan sitta still, som har så mycket energi att läraren snart går in i väggen, som är sådär modiga, ärliga och som aldrig verkar lyssna på vad du säger. De som syns. H.et i ADHD står för "hyper", i ADD finns inget H. Jag är alltså långt ifrån hyper, skulle väl snarare kalla mig energilös och lat. Jag tillhör den gruppen som på utsidan verkar helt normala men på insidan är helt olika alla andra. I den här bloggen får ni följa med in i min hjärna, min fabulöst vackra och fruktansvärt fula "insida". 

Och kom ihåg att jag aldrig kommer minnas hur du hittade hit. Varmt välkommen. 




  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0