Varför i hela friden existerar den här bloggen? Kan inte det skada jobbmöjligheter i framtiden, eller kan inte det göra att människor omkring mig ser ner på mig? Jag hoppas inte att samhället sjunker så lågt, faktiskt. Jag vill bara att folk ska få lära känna mig bättre, och min personlighet. Eller diagnos. Beror på hur man vill säga det. 

 Jag fick min diagnos när träden vant sig vid sina gröna blad året 2013. Från och med att jag första gången satte min fot på Bup till det att jag började på ADHD-center så hann jag gå 2,5 år i gymnasiet för att sedan hoppa av några månader innan studenten. Misslyckad skolgång, check! Jag hann testa två mediciner och är nu inne på tredje. Jag hann vara ansvarig för en hel kurs på ett seglarläger fast jag har svårt att plocka ur diskmaskinen eller städa mitt rum. Jag hann snöa in mig på fotografi och klara av att fota ett själporträtt varje dag i flera månader innan jag blev rånad på min älskade kamera i Thailand. Jag hann skaffa mig en pojkvän som älskar mig för just den jag är. Jag hann skaffa mig vänner för livet på seglarlägret och i gymnasiet. Jag hann leva helt jävla ovetandes om hur jag ska hantera min vardag tills jag hamnade på en kurs på ADHD-center i stockholm. 

Jag har bloggat länge. Det är lite min grej. Att sitta och skriva på en dator, hela inlägg som folk sedan kommenterar. Jag har fotat ännu längre. Det är ännu mer min grej. Jag gick på fotogymnasium och det är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Ingenting kommer att gnaga i mitt huvud så mycket som att jag inte klarade av Sveriges skolsystem. Jag var elefanten som inte kunde klättra i träd. 

Ibland vill jag plocka ut min hjärna och stampa på den. För jag har så fruktansvärt svårt att koncentrera mig, jag hör alla ljud lika högt, samtidigt! Om en fågel kvittrar samtidigt som någon tuggar tuggumi sammtidigt som alla i klassrummet skriver på datorn eller på papper samtidigt som någon lyssnar på för hög musik i hörlurarna samtidigt som klockan tickar, samtidigt som jag hör prat utanför dörren så blir lärarens ord som mummel som går in genom ena örat och ut genom andra.

Men ibland ser ni så önskar jag att alla fick ha tillgång till min hjärna. För jäklar vad den kan prestera!! Den kan vara kreativ som tusan tillexempel, den kan tänka snabbt som blixten på en sak som utvecklas till en annan och en till. Mina tankar inspireras av mina andra tankar. Hur coolt?? När det är nånting jag tycker är superintressant kan jag stänga ute alla de där störande ljuden och koncentrera mig som om jag är inne i en tjock bubbla. En bubbla med bubbelplast som inrednig. 

Många har aldrig hört talas om mina tre stora bokstäver; ADD. Men ADHD har du säkert hört talas om? Du vet, människor som inte kan sitta still, som har så mycket energi att läraren snart går in i väggen, som är sådär modiga, ärliga och som aldrig verkar lyssna på vad du säger. De som syns. H.et i ADHD står för "hyper", i ADD finns inget H. Jag är alltså långt ifrån hyper, skulle väl snarare kalla mig energilös och lat. Jag tillhör den gruppen som på utsidan verkar helt normala men på insidan är helt olika alla andra. I den här bloggen får ni följa med in i min hjärna, min fabulöst vackra och fruktansvärt fula "insida". 

Och kom ihåg att jag aldrig kommer minnas hur du hittade hit. Varmt välkommen.